Våra hundar

Vår första newfoundlandshund köpte vi år 1969, vår senaste somnade in år 2005. Under alla dessa år har vårt hundliv kretsat kring denna ras, både som uppfödare och privat. Det är en underbar ras. Med sin värdighet, godmodighet och skönhet är det svårt att inte ta den till sitt hjärta. Nu har vi ingen newfoundlandshund i huset, det känns både tomt och lite vemodigt.

I gengäld har vi en liten ”sprakfåle”, den lilla dansk/svenska gårdshundstiken Navarras Isabella Dandenella, kallad Isa till vardags. Genom goda vänner lärde vi känna rasen på den tiden den ännu kallades skånsk terrier. Då trodde vi inte att vi själva skulle bli ägare till en gårdshund.

Om Isa kan jag berätta hur mycket som helst, hon håller oss ständigt sysselsatta med sina upptåg och kan roa vem som helst. Man blir glad bara av att se henne och hennes aldrig sinande glädjeyttringar.

Det är en mycket trevlig ras av behändigt format. Lätt att ta med i både bil och båt och kräver ingen större pälsvård . (Jämfört med att bada en newfoundlandshund, känns det mera som att ”diska” Isa). Det är en livlig ras, som kräver aktivering. Får den detta behov tillfredställt, är den lugn och fin inne, och älskar att kela och vara nära. Lämpliga aktiviteter kan vara agility, sök, spår och lydnad. Som sängvärmare är den oslagbar. Rasen har vaktinstinkt, vilken gör att den genast talar om när det kommer någon (även grannens tomt kan ingå). Någon skällig ras är den däremot inte.

För Isas del är det viltspår och utställning som gäller, tillsammans med långa promenader i skog och mark. Att simma är något av det bästa hon vet. Hon dyker obehindrat från bryggan och simmar i det oändliga.
Ett annat favoritnöje är att bada bastu. Så fort vi sätter på oss våra badrockar och närmar oss badrummet kommer hon ilande i hopp om att bastun skall vara på.

Isa i bastun